Standing at the edge of the cliff

Jahapp, så var denna termin över. Finns egentligen inte så mycket att säga om den. Det har gått så fort och ibland undrar man var all tid tar vägen. Tiden som jag tänkte tillägna det...och det och fler. Allt man kan göra är att blicka framåt. Nyår. Så överskattat. "Åh början på något nytt, detta år kommer bli så braa!" Jo, tjena. Varför ska nyår vara så speciellt? Visst, själva dagen i sig är mysig och när klockor ringar in det nya året får jag känslan av bittersweet. Man vaknar upp nästa morgon och den speciella känslan är som bortblåst, borta för att sedan komma tillbaka och bekymra mig om ett år igen. Så nej, inte riktigt min cup of tea.

-

Jag känner mig bitter idag och det har jag ingen anledning att vara, det är ju jullov! Men dagen har varit fylld med jobbig ångest - kören. Vår nya körlärare är inte särskilt duktig och på hela terminen har hon inte lyssnat till elevernas åsikter om vad vi ska uppträda med för låtar och hur vi ska göra det. Allt blev kalabalik vid repet. Det lät rent ut sagt förjävligt när vi sjöng upp och folk i kören blev mer och mer irriterade över att läraren inte lyssnar och inser fakta. De skäller och skäller och hotar med att inte ställa upp, stackars B. Stackars oss. Utöver detta var det inte en så god nyhet att veta att kören ska öppna upp showen för att sedan avsluta den. Vi tvingades upp på scenen och liknande en bunt döda sega råttor.