And say you'll come and set me free
Jag kan inte fatta att mitt sommarlov snart är över. Det är mindre än en vecka kvar, sedan börjar hela karusellen. Jag orkar inte nu. Jag kan se Fredrik framför mig som förklarar om accelerationens regel (bla bla bla bla blää) på tavlan. Och hans små retande skrattattacker när han ser att vi inte fattar ett skit.
Hur ska detta gå? Jag oroar mig för allt nu. Ständigt. Sluta Sophie.
Från torsdag till måndag så var jag på landet. Jag kände på mig att den här resan skulle bli annat än rolig. Först var det pappa som var deppig och grinig. Han ville sälja Lahälla hellre än att Christian köpte det. Ville att det ska gå inom "vår familj" som det gjort i 40 år. Tillslut bestämde de sig för att behålla det så som det alltid gjorts. Men kan jag lita på det den här gången? Det är bara en massa vel fram och tillbaka.
När detta var utrett åkte pappa, mamma, jag, lillebror och farmor in till stan. Det shoppades massvis med skor. Inte för min del, men för de andra i sällskapet. Hittar ingenting.
Nåja, när vi kom hem så ringde Catharina och jag kunde se i farmors ögon att någonting hade hänt.
Barbro hade gått och badat själv, svimmat och slagit sitt huvud mot en sten. Det var så hemskt. Farmor grät. Jag har aldrig sett henne göra det förut. Det väckte mig. Hon är den underbaraste person som finns på moder jord. Jag älskar henne innerligt.
Vi fick vänta i flera timmar på besked från Christian. Han ringde på kvällen och vi kunde pusta ut. Det hade inte blivit några inre skador. Hon hade frakturer på kinden och vid käken. Puh..
Dagen därpå åkte vi till Uddevalla sjukhus och hälsade på en kort stund. Det var konstigt att se Barbro så svag. Hon har alltid varit den pigga, tokiga och snälla i släkten, precis som sin mamma. Men allt verkade vara lugnt i alla fall.
Efter besöket åkte jag och familj upp till kära lilla Hässelby. Hm.
Justja min kamera har gått sönder. oops ;) Inte alls med mening.
Bye Bye
Hur ska detta gå? Jag oroar mig för allt nu. Ständigt. Sluta Sophie.
Från torsdag till måndag så var jag på landet. Jag kände på mig att den här resan skulle bli annat än rolig. Först var det pappa som var deppig och grinig. Han ville sälja Lahälla hellre än att Christian köpte det. Ville att det ska gå inom "vår familj" som det gjort i 40 år. Tillslut bestämde de sig för att behålla det så som det alltid gjorts. Men kan jag lita på det den här gången? Det är bara en massa vel fram och tillbaka.
När detta var utrett åkte pappa, mamma, jag, lillebror och farmor in till stan. Det shoppades massvis med skor. Inte för min del, men för de andra i sällskapet. Hittar ingenting.
Nåja, när vi kom hem så ringde Catharina och jag kunde se i farmors ögon att någonting hade hänt.
Barbro hade gått och badat själv, svimmat och slagit sitt huvud mot en sten. Det var så hemskt. Farmor grät. Jag har aldrig sett henne göra det förut. Det väckte mig. Hon är den underbaraste person som finns på moder jord. Jag älskar henne innerligt.
Vi fick vänta i flera timmar på besked från Christian. Han ringde på kvällen och vi kunde pusta ut. Det hade inte blivit några inre skador. Hon hade frakturer på kinden och vid käken. Puh..
Dagen därpå åkte vi till Uddevalla sjukhus och hälsade på en kort stund. Det var konstigt att se Barbro så svag. Hon har alltid varit den pigga, tokiga och snälla i släkten, precis som sin mamma. Men allt verkade vara lugnt i alla fall.
Efter besöket åkte jag och familj upp till kära lilla Hässelby. Hm.
Justja min kamera har gått sönder. oops ;) Inte alls med mening.
Bye Bye
Kommentarer
Trackback