Standing at the edge of the cliff

jag har en väldigt hård mamma. det är ingen fråga om saken. hela mitt liv så har hon alltid puschat mig och min lillebror och det har väl haft både sina fördelar och nackdelar. En fördel är att jag fått förståelse hur tufft vuxenlivet är och att man alltid måste prestera sitt bästa hur skit man än mår..om det vetandet anses vara en fördel eller inte kan ju diskuteras. Den största nackdelen är att jag alltid, ALLTID måste vända mig till andra när jag ska göra mina val och ta viktiga beslut. Mamma har starka åsikter om vad jag ska göra av min framtid och VAR jag ska plugga någonstans. Utan att ha hennes uppbackning och tillåtelse så fastnar jag. jag kan inte ta mig vidare. jag får skuldkänslor och känner mig patetisk, värdelös över att ens komma på tanken att läsa den kursen eller på det stället. jag skulle göra vad som helst för att bli en stark, positiv och självständig individ, sådana som jag ser upp till och beundrar. de som går sin egen väg och lever i nuet och tar vida risker. jag lägger inte all skuld på mamma, det gör jag inte. Själv kan jag ju ha lyssnat på mig själv mer och inte bara följt med vågen. jag skulle kommit så mycket längre med det än var jag är idag.

- just det, imorgon fyller jag 19.